Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, jag är så rädd för förlossningen jag mår så dåligt!
Jag är mer rädd nu än med Felicia, kanske kan det ha att göra med att nu har jag ju ett barn redan i fall det skulle hända mig något, under förlossningen!
Jag ska ju få gå till en arora eller vad det heter 8 februari och pratat om min räddsla, men tiden ditt tar ju så lång tid.

Vänner som får nyligen och för nån vecka sen har det gått bra för och det känns ju bra.
Man har ju inte behövt höra nån mardrömms förlossning, men min rädsla försvinner inte endå!

Svårt att förklara räddslan med!
Jag är rädd att förblöda, att jag ska dö så varken Felicia eller babyn ska få ha mig, att det ska bli kejsarsnitt, att babyn ska ligga i sätte, m,m!

Och rädd för nålar är jag kan jag lova, och då menar jag inte lite rädd utan så rädd att det inte finns ord för det, det blev det ingen bra syn av när jag födde Felicia, för proverna man tar under graviditeten fick ju jag ta på förlossningen genom droppet som dom ville sätta.

Läkaren blev så sur på mig för jag var så rädd att hon kasta nålarna på golvet och gick där i från!
Man kan aldrig steressa en rädd männinska det borde läkarvården veta, sen kom det in en jätte gullig, hon var lugn och hon fick ju göra det nästa direkt, hon lyssna till vad jag sa det gjorde inte den andra.

Jag ville inte att dom skulle sätta droppet i en värk och jag ville andas in lustgas också var jag ju bedövad med, det gick hur bra som helst, för att hon lyssnade på hur jag ville ha det!
Henne glömmer jag aldrig så go barnmorska, den andra henne glömmer jag inte heler för att hon var en så sur tant.
Inte direkt rädd för smärtan, smärta är något jag klarar av ganska bra.

Bara så jobbigt och hela tiden ha det i huvudet, hela dagarna innan jag somnar och det första jag har i huvudet när jag vaknar.
Mardrömmarna gör ju inte saken bättre, det är ju sjukt hur man kan drömma när man väntar barn!

Ont i hela kroppen har man med foglossning, nå fel i benen, ont i ryggen.
Så jag har en känsla av att det här gör jag inte om nå mer sen, man ska aldrig säga aldrig, men det kan jag nästan göra.
Det räcker väl bra med 2, det tycker jag!

Ja nej nu ska jag sluta sitta här och beklaga mig, skönt att skriva av sig lite var det alla fall.
Jag ska försöka sluta tänka så mycket!


Ses sen!                                                          
Kram